Dagarna rusar förbi

Hos min farfar finns ett handtag bredvid toan. Dottern tycker det är bra att hålla i. Då säger hon när jag sätter mig att jag också kan hålla i handtaget. Men sen kommer hon på det.

-Men du behöver inte hålla i det. För du har så stor rumpa att du inte ramlar ner i hålet.

Alltså, jag älskar henne. Som vanligt

Vi hade fint väder. Skoterföre och lite fiskelycka. God mat. Och lekande barn. Och lycka för ett nytt litet barn.

Men det var mycket som gick fel. Lagen om allts jävlighet. Ingen olycka kommer ensam.

Just nu är jag mest arg för att jag har slutat svära (typ). Igår var jag mest arg för att Sverige är ett alltför långt land.

Jag älskar att skriva. Har jag gjort så länge jag kan minnas. Ibland kvalitet framför kvantitet, ibland kvantitet framför kvalitet. Skriva för att skriva. Hade jag varit smart hade jag gjort något för att utveckla det jag gillar.

Jag minns ögonblicket då jag ändå gjorde valet att bara låta det vara som det är. Gymnasiet. Vi hade en underbar svenska lärare som drog ihop en liten "skrivargrupp". Några stycken från klassen som skrev lite extra för skojs skull och läste varandras grejer. Det var någon typ av uppsats tävling på gång. Tror det kan ha varit bland Sveriges gymnasieelever. Minns inte riktigt. Nåja. Jag skrev tre sidor. Sen kände jag att jag inte kunde skriva mer. Min tankar rusade åt tusen håll. Jag kunde inte få uppsatsen att handla om en sak. Det blev för svårt att välja. Så jag gav upp. Och det blev som det blev. Och ni får leva med att jag sprutar blogginlägg emellanåt.

Vårvindar, solsken och fågelsång. Wow va förbannad man kan bli. Som att naturen hånar en. Naturen blomstrar med sina under och jag är för trött för att bry mig. Bara tittar på skiten genom smutsiga fönster. Orka ta tag i det projektet också. Jisses. Som att jag inte hade nog.

Inte för att vara sån - men så känns det. Särskilt en viss tid på månaden. Och när nära och kära frågar  - ska du ha mens? Då kan de dra åt helvete. För det ska jag. Kom tillbaka om en vecka.

När dottern pekar och förvånat och lycklig utbrister "- Rumpan skakar!" när jag går från duschen för att hämta kläder.

Alltså, jag älskar henne.

Sedan några år tillbaka ha stan öppet på söndagar. Det vet jag. Problemet är att jag inte vet öppettiderna.

För länge sedan åkte jag till stan vid tio. Nä, stan öppnar tolv.
Ett tag efter det åkte jag till stan igen vid elva. Nä, stan öppnar tolv.
Så har jag försökte några gånger. Att kanske vissa affärer eller fik öppnar kring tio eller elva. Nä, de öppnar tolv. Och det har jag lärt mig nu. Så jag åker inte till stan före tolv på söndagar längre.

I morse kom jag på att jag skulle passa på att träna tidigt och inte sent. Bara det att jag räknade med att gymmet öppnade nio. Nä, gymmet öppnar tio. Det kändes rätt pissigt när jag kom på det efter att jag parkerat i stan vid cirka tjugo över nio.

Tack och lov kan man lita på Kvantum. Öppnar sju varje dag! Så då gjorde jag bort att handla, och lite annat smått och gott. Men jag var lite grinig. För söndagar verkar arbeta emot mig på något sätt.

Inte två. Jag hade bara en vante på mig när jag åkte till jobbet. Den andra hade jag glömt hemma.
Några telefonmöten och lite ekonomiassisterande senare började fnissattackerna. Men då tog vi paus. Ingen skada skedd. Så småningom tog dagens jobb slut. Bara det att min hjärna då totalt stängde av. Jag gick från jobbet, hann inte lämna parkeringen innan jag kom på att jag glömt ta med mig posten. När jag sprang in för att hämta den kom jag på att vi glömt ta in posten. Tog in den och tog med med utgående post. Skulle åka och handla. Åkte åt fel håll i rondellen. Nåja, tar väl andra affären istället. På väg dit ställer jag med i höger fil och blinkar höger i en korsning med röd ljus. När det blir grönt kommer jag på att jag ska inte svänga till kompisen som bor där. Jag ska ju skynda mig och handla sedan åka hem! Väl framme vid affären ringer jag till kompisen och berättar lite skojjsigt allt svammel jag hade för mig. När jag sedan lägger på inser jag nästa grej. Posten som jag skulle po…